Under en tid har jag arbetat med att återskapa ett livstycke från Jösse härad i Värmland, så nära som möjligt de bevarade originalliven i samlingarna på Värmlands museum, men i min storlek och i det tyg jag får tag i som är så likt som möjligt.
De är sydda i en vackert vävd blå yllebrokad med blommönster – ett tyg som verkligen fångar både ögat och känslan av det sena 1700-talets folkliga dräkttraditioner.
Den här typen av livstycken förekom ofta i Värmland under 1700-talets senare hälft och in på 1800-talet. Brokadtyger med blå, röd eller grön bottenfärg och mönstrad i en kontrasterande färg med nåra blommor i starkare färger som sticker ut. De var populära bland kvinnor som hade möjlighet att investera i ett finare livstycke – kanske till högtid eller kyrkbesök. Jösse härad verkade ha en rik tradition av färgstarka och mönstrade livstycken, ofta med detaljer som skvallrar om både modeinfluenser och lokalt hantverk. Dess yllebrokader köptes av knallar eller lokala handelsmän, och de importerad from Norwich i England och kom mest troligt via Norge där dessa tyger också var mycket vanliga, och spreds in i Sverige. Förutom de blommiga brokadliven så är det även vanligt med röda livstycken i ylledamast och andra tyger som vadmal m.m. Se mer i mitt projekt: Folklig dräkt i Jösse härad.
När jag var på Värmlands museum så dokumenterade jag livstyckena samt mätte upp symönster. Livstycket baserade jag på ett av livstyckenas mönster men anpassade och la ut den lite för att passa min storlek. Alla livstyckena var ganska små storlekar, vilket ju är ganska vanligt, då små plagg tenderar att återbrukas och användas sönder i mindre utsträckning, därav är dessa vanligare i samlingar. De kan även ha sparats som ett minne om de har varit en del av en bruddräkt och man velat bevara den i gott skick efter det. Ofta gifte man sig rätt ung och var då givetvis en mindre storlek än senare i livet. Ett livstycke som visar spår av förändringar och återanvändning är det rutiga livstycket från Eda, som har kapats av och blivit kortare för att passa i det senare empirmodet med hög midja. Längden på de bevarade livstyckena tyder på att vara från sent 1700-tal till tidigt 1800. Under tidigare 1700-tal så var skörten lite längre, detta kan man se tecken på i tex det randiga kalminklivstycket NM.3732 på Nordiska museet.
Sömnaden gjordes för hand, med tekniker som återspeglar det historiska hantverket: sömmar sydda med lintråd i efterstygn, foder i linne fastsydd med fållstygn läns kanter och ryggsömmar, och till sist handgjorda hyskor och hakar i mässingstråd syddes fast fram med grov lintråd. Brokaden kräver sitt tålamod, det täta ylletyget ger intryck av att vara ganska stadigt, men de tunna ylletrådarna smiter i väg och fransar sig vid första anblick och är minst sagt egensinnigt att arbeta med.
Att sy detta livstycke har varit så roligt och också tålamodskrävande med det fransande tyget. Det är något alldeles särskilt med att få återskapa ett plagg som både är vackert och berättar om kvinnors liv, val och hantverksskicklighet för 200 år sedan. Det blommiga tyget gör mig så lycklig, det är så vackert med det diskretare mönstret i bakgrunden och de överraskande färgklickarna av blommor i olika färger, som ett fyrverkeri av blommor och färg.